Förra veckans Tre Berg kändes ganska misslyckat – hängde med i klungan ca 2 km innan jag fladdrade av (det gick fort, typ snitt 44 km/h första milen). Ensamkörning är i och för sig trevligt om alternativet är vilda västern-klunga i den allmänna snabbgruppen, men jag tröttnade och vek av efter 9 mil. Inte så bra.
Årets sista race då, Velothon i Stockholm. Med en dåres envishet fortsätter jag att starta med starka Rejlersgrabbarna, teorin är väl att jag blir starkare och kör smartare varje gång och till slut hänger med hela vägen. En Camelbak hade varit smart idag.
Häftigt att köra på avstängda vägar. Skeppsbron bilfri, till och med motorvägen mot Nynäshamn var idag reserverad för cyklister. Wow!!
Det var trångt och knixigt i början, man fick bara följa med och försöka hålla koll på gänget så att man inte tappade bort dem. Just det gjorde jag ändå några mil före Nynäshamn, något knixigt ställe och jag fegade lite för mycket. Jaja. En trevlig Fredrikshofsgrupp kom precis bakom och jag hakade på dem. Först var jag självutnämnd grindvakt och i motvinden före Nynäs blev jag inbjuden att gå med i rotationen. Riktigt rolig körning med stabila Fredrikshofscyklister.
Drickat tog slut och på hemvägen började krampen komma smygande. Inga depåer i sikte, förresten var det ju ingen som tänkte stanna i dem ändå. I någon backe knöt sig båda benen samtidigt och klungan seglade iväg utan mig. Då var det ensamkörning igen… Ganska trevligt faktiskt. Fyllde på flaskor och mig själv i depån och fick snurr på benen igen efter ett tag. Fick trevligt sällskap av två triathleter (man ser det på upphängningen av nummerlappen) från Jordbro. Körde hem till Gärdet med dem i prattempo och hade riktigt trevligt.
Rundan tog rätt hårt ändå, blöt från duschen ramlade jag i säng och vaknade bedrövligt hungrig och med ont i hela kroppen ett par timmar senare. Men rätt nöjd ändå. tid 5:12 och en placering som 23:e dam är väl ganska OK.
Ute och cyklar 