Vänern Runt med SubXX Team Naturelle

Har just kört i dagarna tre med dessa starka och underbara tjejer.

Vänern Runt utgår från Örebro, viker av norrut och passerar spännande ställen som t.ex Degerfors, Karlstad och Säffle innan mellanlandningen i Åmål. Tre depåer utspridda med jämna 7-milastegs mellanrum förser cyklisterna med mat i mängder, dricka och service. 224 km – check! Inkvartering i en gymnasieskola, dusch och gigantisk middag samt fem starka massörer väntade oss.

Dag två kör man vidare mot Vänersborg och Lidköping. Många platta åkrar på den vindpinade Västgötaslätten! Den 227 km långa etappen avslutas med ett snabbt besök på Kinnekulle – lite uppför och segt ganska länge, sedan plötsligt en hejdundrande nedförsbacke i 70 knyck och ett par fina kurviga mil till etappmålet i Mariestad.

Sista etappen är en liten spurtsträcka på 13 mil, fast denna gång extradekorerad med uppgrävd väg på ett antal ställen. Annars fina vägar och trevligt sällskap.

Snabbgruppen blev 10 kvinnor stark, och då menar jag STARK. Otroliga bruttor de här tjejerna. De kör proffsigt, är ena riktiga duracellcyklister och dessutom himla trevliga. Klädseln är kanske inte den snyggaste man sett, men den syns i alla fall och vi fick många applåder längs vägen och glada tillrop av de andra cyklisterna som passerades (och passerade).

Efter några mil hade alla fått in flytet, bytte rotationsriktning på kedjan när vinden vände, formerade snabbt om till enkelled inför omkörningar och höll ihop en tight klunga som tuffade fram i motvinden. Jag tror att om någon väcker mig mitt i natten, kommer jag automatiskt att ropa ”Kontakt!”….

Efter all motvind fick jag kramp i högra vaden, det höll i sig över Kinnekulle och sista milen till Mariestad. På kvällen bar jag alla mina kontanter till massörerna och fick i utbyte ett antal smärtsamma men nyttiga minuter på massagebänken. Vänern Runt är ett stort resande cirkussällskap, samma funktionärer och massörer följer med hela vägen. Jag köade till samma kille som så lyckosamt fixat min arbetströtta rygg första kvällen. En promenad på stan kändes också väldigt väldigt bra för ben och rygg.

Tredje dagen är lättare, det är trots allt bara halva sträckan som skall cyklas. Benen var pigga och frukosten satt som en smäck i magen. Yo. Men tyvärr hade min vad inte brytt sig om vare sig massage, promenad eller nattsömn utan bråkade med mig fortfarande. Efter ett par mil blev det direkt plågsamt, det högg till varje gång jag trampade. Att trampa med bara ett ben gick ju inte i motvinden, jag hängde inte med. Beslöt därför att kliva av vid första depån och ta servicebilen de sista 8 milen. Tråååkigt, men antagligen klokt – jag har tre tuffa helger framför mig och dem vill jag inte förstöra med brustna muskelfästen eller vad det nu är.

Nu väntar en vilsam vecka och kanske ett läkarbesök, på lördag är det dags igen. Då blir det Siljan Runt. Hoppas på plusgrader på årets runda!

Slutsålt

Nu börjas det på allvar – cykelsäsongen är här. Maken påpekade lite torrt att jag är uppbokad alla helger fram till midsommar med att cykla. Slutsålt helt enkelt! Hoppas att jag fortfarande är gift när midsommarsillen dukas fram….

Idag var det Roslagsvåren och jag körde i måttligt tempo som mastergruppledare. Jag och tävlande klubbkompisen Jenny ledde en grupp med ett tiotal glada killar runt Roslagshalvan, dvs 7-milabanan.

Det fina vädret och ett ambitiöst arrangemang av Fredrikshof gjorde vår färd till en ren propagandatur, det var medvind på hemvägen och idel glada miner. Det här måste ha varit det glassigaste funktionärsuppdraget i denna tävling!

Nästa vecka blir det andra och lite snabbare bullar, då ska jag köra runt Vänern med SubXX snabbgrupp. Ser verkligen fram emot detta!

Respekt – det verkar fungera

Återkommer till det här med hur man överlever i stadstrafiken på cykel….

Först låt oss göra klart att JAG CYKLAR LAGLIGT, kör på cykelväg när det finns en sådan och stannar för rött ljus, väjer för gångtrafikanter vid övergångsställen, ger tecken innan jag svänger och har lampor på cykeln. Jag har dessutom körkort, jag kör motorcykel, bil, backar med båtsläp och kan bete mig som folk i trafiken. Så, då var det klargjort.

Cykelvägar i all ära, trevligt när de finns och är körbara. Tyvärr sällsynta. De sträckor där cykelbanan INTE finns eller är blockerad blir ungefär 90% av min dagliga väg genom Stockholms city. Där bedriver jag nu egen empirisk forskning på hur man bäst överlever och slipper konflikter med sina medtrafikanter.

Det jag har kommit fram till är att det fungerar allra bäst om jag kör som om jag hade en motorcykel – dvs mitt i körfältet, med lamporna på och aldrig så att en bil får plats att tränga sig in bredvid mig. Och gissa vad – de köper det!

I paketet ingår förstås att jag står snällt i bilkön vid stopp, mitt i körfältet och utan att försöka ta mig förbi stillastående bilar. Så länge jag gör detta, är allt frid och fröjd och bilisterna glada. Så fort man börjar trixa sig fram mellan bilarna, blir de upprörda över denna ”fruktansvärda orättvisa”, att jag är smidigare. Så låt bli – det fungerar. Ingen har kört på mig eller ens tutat på mig när jag inte accelererar lika fort som en A8. Det ÄR som om jag körde på en motorcykel, full respekt.

Självklart krävs det ett visst mod att våga vara i vägen för bilisterna, men jag kan inte annat än rekommendera alla cyklister att helt självklart ta sin plats i trafiken och inte försöka vara ”snäll” och släppa förbi stressade bilister. Kräv respekt så får du det.

Står man vid ett trafikljus och en lastbil eller buss kör upp och ställer sig bredvid en, då har man helt enkelt stått för långt åt sidan. Man ska stå mitt i körfältet, för då stannar motorfordonen bakom dig, ser dig och kan inte döda dig av misstag. Använd cykelboxarna!

Vore intressant att få höra om några andra cyklister också har upplevt att de är mindre i vägen då de är mera i vägen…?

Meddelande från SCF:s revisor

Förra helgen skulle jag tävla på riktigt, tänkte jag. Efter lite pusslande blev söndag förmiddag ledig och D50 i Hofvettempot skulle starta strax före kl 11. Jippi.

Ett litet problem uppenbarade sig – den där tävlingslicensen som jag beställde för en knapp månad sedan hade ju inte kommit, och jag kunde inte hitta mitt namn i online-listan heller. Vad nu? Det skulle ju ta två veckor och när jag frågade för ett par veckor sedan så var allt inskickat från klubben och under kontroll.

Tyvärr fick jag inte rätsida på vad som hänt innan loppet och hade väl inte heller lust att lösa en engångslicns (hade ju redan betalat 700 kr för en årslicens), så det blev ingen tävling för mig, tyvärr.

Nästa dag fick jag höra att det var klubben som missat att maila SCF att det var just min betalning de fått in och att min anmälan var en anmälan. Öhhh.

Nu undrar jag, om det är så att Svenska CykelFörbundet får in en massa betalningar för tävlingslicenser och de inte själva vet varifrån pengarna kommer, utan klubbarna måste anmäla varje betalning i ett separat mail, HUR KLARAR DE SIN BOKFÖRING ? Har inte SCF:s revisorer fullt upp med betalningar som flyter in ( OCH UT??) på deras konto utan några verifikationer?

Det här luktar skumt, dags att tipsa Aftonbladet?

Tempopremiär

Nu har jag testat. Jag var med på SMACK-onsdagstempo i Brottby.
Vet inte om det var roligt men garanterat intressant. Finn fem fel – ingen tempocykel, glömde nolla trippen efter uppvärmningen, pulsmätaren glappade och visade precis vad som helst, hade inte provcyklat banan… ja, det kanske räcker.

Min taktik var att köra stenhårt på pulsmätaren, jämn och hög puls hela vägen för optimal och maximal fartupplevelse. Vad händer? Jo, den visar allt mellan 123% av maxpuls till 80%, helt stokastiskt. Jättekul. Ingen aning alltså om jag kunde ha kört på bättre, men jag antar det.

Precis innan start var det någon som frågade om jag inte skulle plocka av flaskor och sadelväska mm från cykeln snart? Jaha, det kanske man ska. Det blev ju snyggare så förstås, och det blev ju aldrig aktuellt att försöka dricka något på en halvtimmes tur ändå.

En uppvärmning blev det i alla fall, tyvärr glömde jag nolla trippen när jag väl stod i startfållan. Alltså hade jag inte ens koll på hur långt jag hade kört. Nybörjare!! (Ja det var just det)

Från alla andra SMACK-tempolopp har det tagits bilder, men denna gång var det ingen som hade kameran framme. Tråkigt.

Resultatlistan kom upp efter ett par dagar, det visade sig faktiskt att jag inte blev sist! Av tolv tjejer var jag nummer 8, så det fanns några som körde långsammare. Till och med en vuxen karl och ett par ungdomar körde jag ifrån. Men detta är redan preskiberat, eftervärlden kommer inte att veta något. Vid inskrivningen fick jag ett helt nytt namn, eller ska vi säga en mycket kreativ stavning av det namn jag brukar använda, så det blir svårt att spåra mig.

Sen har vi det här med cykel… det gör nog en hel del om man har en tempohoj, men jag tror inte jag vågar köpa en cykel till just nu. Det finns en helt vetenskaplig formulering av problemet i Velominatis regler:

Någon som har tips på hur man får maken att börja cykla? Det skulle troligen öka toleransen för trängsel i cykelrummet (parametern s) och för ekot på tomma bankkonton.