La Marmotte granfondo – RR

Mitt enda mål för i år var La Marmotte på guldtid, vilket för 50+ tant är strax under 10 timmar.

Vinterträningen gick enligt plan och jag kände mig ganska snygg (läs: snabb). I början av mars gjorde jag dock ett ganska avgörande teknikpass i en tävlingskajak, jag fick bada mer än paddla. Det kalla kvällspasset fick oanade konsekvenser. Dels fick jag nya insikter i konsten att hålla balansen i ranka farkoster, vilket är väldigt bra om man vill paddla fort. Å andra sidan fick jag en förkylning som skulle hålla i sig i två månader och sabba hela vårens cykelträning.

7304306_Screen

Detta var min andra Marmotte, men första gången över Galibier.
Jag har väldigt svårt med tidiga frukostar och kämpade med att hålla kvar den i magen. När klättringen mot Col du Glandon började, lät jag pulsen styra farten. I det branta partiet halvvägs upp kom jag äntligen till avundsvärda läget att frukosten bestämt sig för att stanna nere, benen kändes starka och jag hade inte ont någonstans. Jag räknade inte med att kunna äta något av det som serverades i depåerna, så jag hade all mat med mig. Lämnade istället all ”onödig” vikt hemma – klocka, telefon & plånbok gör det bara lättare att bryta. På vägen ner till St. Etienne tog jag en rejäl matpaus. Med stängd tidtagning i backen ner fanns det god tid att sitta ner och tugga i sig riktig mat, vilket magen uppskattade.

7309611_Screen

Backen upp mot Telegraph hade jag inte testat förr, det gick förvånansvärt snabbt upp och nu började det kännas som att det här nog skulle gå vägen. Men den där Galibier…. vilket monster. Inte så brant men oändligt lång backe. Och då, när jag hade några km (på längden) kvar till toppen kom det. Regnet. Temperaturen sjönk till något ensiffrigt och plötsligt handlade det om liv och död, istället för en najs lördagsutflykt. Jag hade bara en tunn vindjacka och blev genomblöt ganska omgående. Nu skulle jag alltså dö…

7361287_Screen

Stannade minst en gång per minut på vägen ner, det fanns ingen känsla i händerna och det kändes högst osannolikt att jag någonsin skulle få stopp på ekipaget igen när jag fortsatte. Satt typ en timme och skakade av köld när jag väl hittade ett hus med värme. Där rök tiden på denna runda, nu skulle jag bara hem till Bourg d’Oisans levande. På något sätt gick det, jag kom ner från berget och det blev sommar igen. Riktigt varmt och skönt. Väl framme vid foten av Alpe d’Huez hade jag inte ens lust att bryta längre, vinkade till Daniel med sin cola-depå och styrde direkt på Alpe d’Huez. Stannade ett par gånger och kom upp utan några större besvär, fyllde bara på med vatten och räknade kurvor. Men någon guldtid blev det ju inte – tack för det, Galibier!

lamarmottediplom

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s