La Marmotte granfondo – RR

Mitt enda mål för i år var La Marmotte på guldtid, vilket för 50+ tant är strax under 10 timmar.

Vinterträningen gick enligt plan och jag kände mig ganska snygg (läs: snabb). I början av mars gjorde jag dock ett ganska avgörande teknikpass i en tävlingskajak, jag fick bada mer än paddla. Det kalla kvällspasset fick oanade konsekvenser. Dels fick jag nya insikter i konsten att hålla balansen i ranka farkoster, vilket är väldigt bra om man vill paddla fort. Å andra sidan fick jag en förkylning som skulle hålla i sig i två månader och sabba hela vårens cykelträning.

7304306_Screen

Detta var min andra Marmotte, men första gången över Galibier.
Jag har väldigt svårt med tidiga frukostar och kämpade med att hålla kvar den i magen. När klättringen mot Col du Glandon började, lät jag pulsen styra farten. I det branta partiet halvvägs upp kom jag äntligen till avundsvärda läget att frukosten bestämt sig för att stanna nere, benen kändes starka och jag hade inte ont någonstans. Jag räknade inte med att kunna äta något av det som serverades i depåerna, så jag hade all mat med mig. Lämnade istället all ”onödig” vikt hemma – klocka, telefon & plånbok gör det bara lättare att bryta. På vägen ner till St. Etienne tog jag en rejäl matpaus. Med stängd tidtagning i backen ner fanns det god tid att sitta ner och tugga i sig riktig mat, vilket magen uppskattade.

7309611_Screen

Backen upp mot Telegraph hade jag inte testat förr, det gick förvånansvärt snabbt upp och nu började det kännas som att det här nog skulle gå vägen. Men den där Galibier…. vilket monster. Inte så brant men oändligt lång backe. Och då, när jag hade några km (på längden) kvar till toppen kom det. Regnet. Temperaturen sjönk till något ensiffrigt och plötsligt handlade det om liv och död, istället för en najs lördagsutflykt. Jag hade bara en tunn vindjacka och blev genomblöt ganska omgående. Nu skulle jag alltså dö…

7361287_Screen

Stannade minst en gång per minut på vägen ner, det fanns ingen känsla i händerna och det kändes högst osannolikt att jag någonsin skulle få stopp på ekipaget igen när jag fortsatte. Satt typ en timme och skakade av köld när jag väl hittade ett hus med värme. Där rök tiden på denna runda, nu skulle jag bara hem till Bourg d’Oisans levande. På något sätt gick det, jag kom ner från berget och det blev sommar igen. Riktigt varmt och skönt. Väl framme vid foten av Alpe d’Huez hade jag inte ens lust att bryta längre, vinkade till Daniel med sin cola-depå och styrde direkt på Alpe d’Huez. Stannade ett par gånger och kom upp utan några större besvär, fyllde bara på med vatten och räknade kurvor. Men någon guldtid blev det ju inte – tack för det, Galibier!

lamarmottediplom

Annonser

Test av vinterhandskar

Vad har man på sig när man paddlar i minusgrader? 

Vinterpaddling ställer ganska speciella krav på handskarna. Kroppen kan man hålla varm genom att se till att den är torr och ha lagom med värmande lager på sig. Händerna däremot blir ju blöta när man hanterar kajaken och paddlar. Jag samlade ihop tre förslag på lösning och stack ut på en dagstur. Här är testresultatet:

2015-11-21 14.09.57

Vattnet på däck frös till is

Testmiljö
Temperatur i luften -4 grader celsius. Vattnet fortfarande plusgradigt.
Vind 5-6 m/s, uppehåll. Dagstur på knappt 2 mil i dagsljus, Mälaren.

strava

Vadderade Goretex cykelhandskar, SealSkin
Fingervantar som fungerar ypperligt att cykla med i regn och ner till ett par minusgrader. Till paddling var de totalt odugliga, frös om fingrarna redan efter några minuter. Dessa utgår från testet.

Fleecevantar med yttervante av galon B.G. (Before Goretex)
Detta är alltså grejor från 80-talet, jag har räddat dem från en låda i garaget. Fleecevanten har slits på insidan så att man kan få ut fingrarna lite snabbt. Galonisarna är mina gamla Rukka regnöverdrag till motorcykelhandskarna.

Rukka mc-handske med fleecevante

Garagefynd

Började med dessa och paddlade en dryg timme i motvind. Lite klumpigt men fungerar bra. Fördelar: Torra och varma fingrar. Klarar att hantera kameran med vantarna på och det är lätt att ta på sig överdragsvanten om man tagit av den. Lätt att byta innervante om man skulle få in vatten. Vind- och vattentäta.
Nackdelar: Överdragsvanten är tät, svettas man så blir det fuktigt inne i vanten. Kan vara svåra att hitta i butik idag.

Neoprenhandske + paddelmuff
Vid fikastopp bytte jag till nyinköpta neoprenhandskar och dito paddelmuffar. Det ser bra ut, men fingrarna blev inte så imponerade.

neopren

Snyggt men inte varmt

Sjösatte kajaken men handskarna på, fingrarna blev kalla och stela på en kort stund i minusgraderna. Stoppade in händerna i muffarna och försökte paddla mig varm, men gav upp efter 20 minuter och bytte tillbaka till fleece-galonvarianten. Resten av resan var jag varm och go om fingrarna och oförskämt glad medan jag surfade hem i medvinden.
Fördelar: Man tappar inte bort överdraget när man tar av sig den, eftersom den sitter fast på paddeln. Lätt att få in handen i muffen. Vind- och vattentäta. Neopren fungerar förmodligen lika bra om man fått in vatten eller plurrat.
Nackdelar: Neopren värmer inte speciellt bra i minusgrader. För att göra något annat än att hålla i paddeln måste man ta ut handen ur muffen. Hade man tänkt ta snygga bilder, får man frysa.

Sammandrag
En solklar vinnare i dagens test blev alltså garagetfyndet, fleecevantarna med mc-regnöverdrag. Enda problemet är att jag inte vet var man får tag på dylika idag. Neoprenhandskarna åker in i paddelförrådet till våren, då de säkert kommer att göra bra nytta.

Prispallen, äntligen

Premiär för tempodräkten – Fredrikshofvs KM i tempo idag! Tempodräkten har jag i och för sig haft i ett och ett halvt år nu, men jag kom av mig lite med tävlandet förra året…. Nu så.

Vädret är aldrig så dåligt som det ser ut genom ett sovrumsfönster, var det en klok man som sa (tror det var Fredrikshofvs orförande Raymond, han är i alla fall en klok man). Det krävdes en stor viljeansträngning för att ta mig ur goa puten i morse, men det har jag ju också övat mycket på senaste året. Bara att samla ihop bitarna och dra iväg mot Wira Bruk.

Uppehållsvädret tog slut när jag startade, men det gjorde inte så mycket. Adrenalin är alltid bra att ha i bakfickan. Hade hunnit få en liten uppvärmning så det var bara att gasa på. Jag körde på puls, när det börjar kännas bekvämt och trevligt så går det för sakta.

DSC_6396 DSC_6401 DSC_6407

Tempo på rak väg är ganska händelselöst. Jag såg tjejen före mig, vilket betyder att jag antagligen var snabbare än hon. (Hornen växer i pannan!) Efter 52 minuter och 38 sekunder var jag färdig, både med loppet och krafterna. På sista kilometern kom grabbarna som hade startat några minuter efter mig. Två av dem hann köra om mig innan mål, vilket var bättre/färre än förväntat.

Damklassen vanns av Eva Lindskog, en urstark tjej som jag tror är nybliven Nordisk mästare… Behöver nog inte skämmas för att hon körde ifrån mig. Jag blev tvåa och fick för första gången i mitt liv stå på prispallen efter en cykeltävling. Mersmak!

12004113_10207741125514912_5696958822583836875_n

RR Velothon

Förra veckans Tre Berg kändes ganska misslyckat – hängde med i klungan ca 2 km innan jag fladdrade av (det gick fort, typ snitt 44 km/h första milen). Ensamkörning är i och för sig trevligt om alternativet är vilda västern-klunga i den allmänna snabbgruppen, men jag tröttnade och vek av efter 9 mil. Inte så bra.

12010769_10153542471832180_5664864369398786426_oÅrets sista race då, Velothon i Stockholm. Med en dåres envishet fortsätter jag att starta med starka Rejlersgrabbarna, teorin är väl att jag blir starkare och kör smartare varje gång och till slut hänger med hela vägen. En Camelbak hade varit smart idag.

Häftigt att köra på avstängda vägar. Skeppsbron bilfri, till och med motorvägen mot Nynäshamn var idag reserverad för cyklister. Wow!!

Det var trångt och knixigt i början, man fick bara följa med och försöka hålla koll på gänget så att man inte tappade bort dem. Just det gjorde jag ändå några mil före Nynäshamn, något knixigt ställe och jag fegade lite för mycket. Jaja. En trevlig Fredrikshofsgrupp kom precis bakom och jag hakade på dem. Först var jag självutnämnd grindvakt och i motvinden före Nynäs blev jag inbjuden att gå med i rotationen. Riktigt rolig körning med stabila Fredrikshofscyklister.

Drickat tog slut och på hemvägen började krampen komma smygande. Inga depåer i sikte, förresten var det ju ingen som tänkte stanna i dem ändå. I någon backe knöt sig båda benen samtidigt och klungan seglade iväg utan mig. Då var det ensamkörning igen… Ganska trevligt faktiskt. Fyllde på flaskor och mig själv i depån och fick snurr på benen igen efter ett tag. Fick trevligt sällskap av två triathleter (man ser det på upphängningen av nummerlappen) från Jordbro. Körde hem till Gärdet med dem i prattempo och hade riktigt trevligt.

Rundan tog rätt hårt ändå, blöt från duschen ramlade jag i säng och vaknade bedrövligt hungrig och med ont i hela kroppen ett par timmar senare. Men rätt nöjd ändå. tid 5:12 och en placering som 23:e dam är väl ganska OK.

velothon 2015 resultat

Ja då var vi igång igen – tävling!

RR Skeppsholmen GP

2015-08-25

Min tävlingskarriär hittills består av två SMACK-tempo och ett veteran-SM. Detta var mitt första GP-lopp. Ever. Ställde upp mest därför att det utgick ett påbud från Karolina att alla damer skulle inskrivas i damklungan och hela världen skulle se att vi finns. 14 stycken kom! Bra Karro!!

11895976_10153498287372180_1669561448530671140_n

Det är tvära kurvor på Skeppsholmen och jag var jättenervös. Körde några rekvarv innan, men det hjälpte föga när klungan släpptes loss. Tappade dem typ första varvet. Efter en alltför kort stund var det jag och Carina Almqvist som turades om att köra om varandra.

Damernas lopp var 20 minuter + 2 varv. Jag la mig bakom Carina på näst sista varvet och studerade hennes körning, såg att jag kunde komma ut ur kurvorna snabbare än hon. Ryckte därför på sista varvet innan skarpa kurvorna nere vid vattnet och kom upp på upploppet ganska långt före henne. Jag trodde ju att vi var sist – och allra sist ville jag inte bli!! Tog Carina i spurten med god marginal.

Anna Svärdström är ruggigt stark och vann idag. Kanske liiiite mer tävlingsskalle än undertecknad också? Får jobba lite på detta. Roligt var det i alla fall, TACK Karro för att du lockade mig att vara med.

På väg upp – La Marmotte Gran Fondo 2015

Räjsrapport från La Marmotte

Start i Bourg d’Oisans, har varit på plats och rekat i en vecka. Nu gäller det.

image

Temperaturer uppåt 40 grader var att vänta. 170 km och drygt 5000 höjdmeter – hmm. Det här blir något alldeles extra! Revansch då förra årets resa frös inne.

Starten blev mycket konstig, vi slank med i allra första startgruppen. Skönt att slippa stå och vänta, men alla kom inte med.

Bra uppvärmning en mil på platten, sen började första klättringen. Från Allemont till Col du Glandon är det 26 km och 1100 höjdmeter, första kilometrarna är branta. Släppte grabbarna och ställde in farten efter pulsen. Med morgonens svalka och skugga blev det en riktigt trevlig klättring.

Ned på baksidan av Col du Glandon stängdes tidtagningen av för att slippa olyckor, mycket smart av arrangörerna. Tog det riktigt lugnt, jag gillar INTE att köra ner. Stannade på vägen och lånade ut pumpen, fick vila lite extra och kanske öka min karma från nivå sjögurka till något bättre.

Nästa Montvernier och Col du Ventour, smal serpentinväg och många cyklister, några hundra meter upp och ner. Nu började det bli varmt på riktigt.

Dags för dagens stora prövning, Mollard och sedan upp mot Croix de Fer. 40 km och 2500 höjdmeter, bara det är ju en dagsranson! Stannade vid varje vattenkran och fyllde på vatten, ohemula mängder. Temperaturen var kring 35. Varannan flaska resorb eller sportdryck. När pulsen sticker iväg, vet man att man har vätskebrist. Då gäller det att dricka upp allt man har och leta upp mer, fort. Stannade ett par gånger och tog av mig skorna, oooh så skönt.

image

Kom upp till slut. Jobbig nedfärd tillbaka mot Allemont, händerna krampade och även här fick jag stanna och vila ett par gånger. Är nog en tunnis.

Nedanför Alp d’Huez satt underbara Daniel med kall cola och uppmuntrande ord. Tog en rejäl paus och började klättra. Ruggigt brant, trött, ont i fötterna, varmt, klarade inte ens att äta och dricka i farten så det blev ett antal stopp. Folk gick, satt och låg längs hela vägen upp, några helt utslagna. Tramp tramp i 1,5 timme, sedan var det klart!

Vilken otrolig känsla! Kramar, fotografering, vimsa, yra, pusta.

Totaltid ungefär 11:30, för en 50+ tant som mig räcker det till Brevet d’Argent – silvermedalj. Något krångel med tidtagningen gjorde att min officiella tid blev nästan två timmar bättre. Jaja. Får väl ta det som ett tecken på att jag ska köra snabbare nästa gång!

Sluttävlat?

Jag stängde butiken ikväll och räknade kassan som vanligt. Mitt i femkronorna tappade jag räkningen och huvudet fylldes av en enda tanke –  Anders är borta, hur ska jag orka leva utan honom? Allting bara stannade.

image

Min livskamrat, make och bästa kompis är död. Till midsommar fick vi veta att han hade cancer i bukspottkörteln och levern. Första september gick han bort. Anders var hemma ända till slutet och dog bokstavligen i mina armar.

Hela sommaren tränade jag ingenting, ville vara hos honom och se till att han hade det bra. Nu, nästan två månader efter hans död har jag klarat av det mesta praktiska och har bara de riktigt jobbiga sakerna kvar. Vad skall jag göra med hans glasögon? Min vigselring? Ska jag verkligen ta bort hans facebookkonto? Att fundera på dessa små frågor gör ont, på riktigt.

Att sticka ut och träna intervaller eller pressa på gymmet känns totalt meningslöst. Undrar om och i så fall när jag får lust att träna igen? Just nu tror jag inte att jag någonsin kommer ikapp. Vi får väl se.